LOPPISLAMPOR

På den tiden det begav sig ägnade sig min mamma åt konstformen att sy egna lampskärmar. Det var ett handarbete utan dess like. Stommen skulle lindas, det skulle limmas, nålas, klippas och sys fint, fint, fint, fint osv. Det blev otroligt vackra lampskärmar men hantverket är sannerligen inget som jag kommer att ta upp.
Däremot var jag på loppis i vintras och hittade två lampor för femton kronor styck och jag tänkte att det nog kanske skulle gå att göra nått av de till synes ganska tråkiga lamporna.
Efter att ha rotat runt bland lite fina band, pärlor, spetsar och blommor så står de nu på plats i vårt kontor och lyser upp i mörkret. För femton kronor styck plus lite smått och gott från lådorna här hemma blev de ganska bra.
Som ni ser på bilden är det någon månad sedan jag gjorde dem. 

Så här såg de ut från början

DISKTRASOR

Nu är disktrasorna nedklippta, fållade och klara.

Om bara pådragerskan hade varit lite mer noggrann så hade den varit riktigt roliga att väva men nästa gång har jag nog lärt mig, för jag tänkte att jag till hösten skulle göra en ny omgång med lite andra randningar. Det går ju att variera i det oändliga. 

Söta blev de i alla fall och nu ligger de och väntar på försäljning. 

MER BLÅTT OCH FLOTT

Nu har jag ju utlovat något flott och blått även i den lilla vävstolen och här är det disktrasor på gång. 
Det är mitt livs första disktrasväv och jag har någon slags hatkärlek till den. Det är jättesmidigt med en liten behändig väv som man kan sätta sig vid när man bara har en liten stund till övers, MEN, det är lin. Peppar, peppar, ingen tråd har gått av än, men jag bara väntar på det för varje inslag jag gör. Sedan lever varpen sitt egna lilla liv. Är det inte slappt på höger sida så hänger kanttrådarna lite på vänster sida och är det inte en vit varptråd som inte hänger med så är det en blå. Ja ni förstår säkert vad jag menar. I det här fallet tror jag att man kan skylla lite på pådragerskan. Nästa gång ska jag vara betydligt mer noggrann. Man är ju så ivrig när det är dags att sätta upp ny väv så man vill ju bara vidare framåt.
Nu är det i alla fall inte så långt kvar på den här väven och hittills har det ju faktiskt gått, så jag har förtröstan om att det ska hålla hela vägen ut. 
Söta små disktrasor blir det hur som helst och det ligger ju i tiden med att spara på miljön. De här är bara att slänga in i tvättmaskinen och sedan är de som nya igen. Redo att användas om och om och om igen.

BLÅTT ÄR FLOTT

I vanliga fall är jag inte så värst förtjust i blått. Här hemma finns det nästan inte en enda vrå som är blå utom det lilla rum som denna matta är tänkt till, nämligen badrummet. När det här badrummet renoverades senast var det underförstått att det skulle vara blått för alla badrum var helt enkelt blå just då. 

Märkligt nog så sitter det just nu blå vävar i både den stora och den lilla vävstolen. Tror nästan att jag fått en liten blå bacill. 
Det här ska i alla fall om allt går som det ska bli en matta till vårt badrum. Det blir ett virrvarr av en massa olika blå och grå nyanser. Förhoppningsvis räcker varje färg ända fram till slutet. Det är väl det som ständigt är det svåra. När jag är riktigt noga brukar jag väga trasåtgången , men den här gången kör jag på gehör.
Sedan övar jag på att slå in lite rosengång här och var. Det är nått som jag tycker är knepigt att få riktigt snyggt så jag får väl helt enkelt fortsätta öva.

Vad det är för blått och flott som sitter i den lilla vävstolen kan vi kika på nästa gång. 

FÖRBEREDESLER

När folk tittar på ens trasmattor så säger de alltid att -Åh, det måste ta så lång tid att göra en trasmatta, men då undrar jag om de verkligen förstår.
Själva vävandet är ju faktiskt bara en transportsträcka, om än ack så trevlig.
Först ska väven sättas upp med allt vad det innebär. Men sedan ska trasorna väljas ut, kanske tvättas, de ska matchas ihop, det ska finnas en idé och tanke bakom och sedan börjar det som jag tycker är ganska tråkigt, klippandet eller skärandet, beroende på vilket man föredrar. Och sedan när man strimlat upp tyget ska dessa sys ihop, vilket jag tycker underlättar vävningen.
Det är först då man kan slå sig ned i vävstolen och påbörja resan mot målet. Men inte ens då kan man bara köra på utan det är ofta där som själv komponerandet tar fart. Man väver en bit, går ifrån, repar upp, väver på nytt, sover på saken osv. innan det slutligen går att slå på takten.
Ibland är jag lite fuskig och tänker att jag klipper vartefter jag behöver, men det ångrar jag alltid varje gång. Det är så skönt att vara laddad och klar när man väl kommer igång med vävandet och bara kunna ägna sig åt det.
Här är korgen fylld med vad som ska bli en badrumsmatta i blå och grå nyanser. Ni ska få se lite av hur den ser ut i vävstolen nästa gång vi ses. 

VITA GÅSÖGON

Man kan ju undra efter så här lång tid utan tillstymmelsen till något vävinlägg om jag över huvudtaget håller på med det fortfarande. Men lugn, bara lugn, då och då blir det en stund över till att få ägna sig åt vävning. Stunderna är lite för få och lite för korta men man får ta den tid som finns. 

Just nu är det trasmattor som sitter i den stora vävstolen. Som jag har längtat efter att få väva trasmattor igen då det var ett bra tag sedan.
Här är en av mina vita gåsögonmattor som man verkar kunna väva hur många som helst. De hinner knappt hamna i mattställningen innan de är sålda så jag hoppas att den här kommer att finnas kvar tills det blir dags för sommarens utställningar att dra igång för jag har lite andra idéer som jag också vill prova innan mattvarpen är slut. 

ÄLSKADE TUPLANER

Nu har vi tagit klivet in i Mars och ni har fått en liten inblick i hur det ser ut hemma hos mig så här ett år efter inflytt. Det finns fortfarande en del kvar och redan idag ska jag faktiskt åka och köpa tapeter till det sista rummet som ännu inte blivit uppfräschat.  Ska bli skönt att snart få ta tag i det så man kan ha dåligt samvete över något annat istället. Men bara för att tapeter ska inhandlas innebär det inte att det kommer att bli färdigt på ett kick. Lusten ska falla på, rummet ska tömmas, täckas och maskeras, sedan kan det hela dra igång, men jag känner vittring i allafall.
Ni fick inte se något av hur det ser ut i min väverkstad, men den är alltid på tok för rörig för att visas upp, men en dag när jag är i städartagen ska ni få följa med in dit. Jag brukar skylla på att det ständigt pågår en skapandeprocess där inne och att det är därför det är så rörigt. Ingen skulle någonsin våga motsätta sig någon så suggestivt som en skapandeprocess.

Idag får ni istället titta på mina fina tulpaner som sjunger på sista versen.
Förra helgen hade vi härligt besök av kära vänner som hade med sig en underbar bunt med tulpaner. De har under veckan prytt vårt kök och jag har glatts så mycket åt dem, men nu började bladen att hänga och se allmänt gula och tråkiga ut. Men jag vill ju verkligen inte göra mig av med dessa blommor än som påminner om en härlig helg, så jag klippte helt enkelt ned dem och arrangerade dem i en skål på fot, så nu får jag glädjas åt dem ytterligare ett par dagar!