lördag 25 februari 2017

BÄSTA VÄVMENTOR


Strax innan jul, ni vet när det är lite rörigt i ens liv, när skinkan ska inhandlas, klapparna ska slås in och granen ska förses med glitter, då hörde min allra käraste syster av sig och undrade om jag hade några grytlappar på lager som hon kunde ge bort i julklapp.
Det hade jag ju såklart inte och som ni vet sedan tidigare så är ju det där ordet nej lite problematiskt att få ur sig.
Några grytlappar tänkte jag, det slänger jag ju ihop i en handvändning. Fram med garn och varpa, veva på fort som tusan och så snabbt igenom skeden och i vävstolen.

Ungefär hit gick det fort, och det var väl just det som var problemet... Det var dags för pådragning. Bästa sambon hade ju hört talas om stressgrytlapparna och kallades in som pådragningsknekt - viket han vanligtvis utför med bravur. 
Det går inte många centimeter av pådragningen innan det börjar trassla sig... Ca 400 trådar fördelat på ca 20 cm är ju ganska trångt. Har man då inte varit till fullo koncentrerad vid varpningen så blir det - just det - trassligt!
Det är med mycket möda och stort besvär som jag till sist lyckas trassla ut nio meter och få upp dem i vävstolen. Mitt fokus har alltså legat på trasslet och inte på hur mycket pinnar som lagts in vid pådragningen. Det ligger många pinnar kvar på bänken, dvs det är inte jättemånga pinnar i varpen... Ajdå... Men det ska nog gå fint. (hoppas jag)
Till sist är det dags att börja väva och en grytlapp går fint. Grytlapp nummer två börjar krångla lite, grytlapp nummer tre är riktigt jobbig och grytlapp nummer fyra är ett rent helv**e.
På garnbommen är det trassel och trådar som kanar åt alla håll... Knappt inga spröt som håller saker och ting på plats, - trådarna lever sitt eget liv och har en vild fest... 


Jag klipper ner fyra krassliga grytlappar och skickar till min syster strax innan tomten ska komma. 


Efter jul, när skinkan är uppäten slår världens bästa vävmentor med mer erfarenhet än jag vågar drömma om en signal för att höra hur det går med grytlapparna. En aning uppgiven förklarar jag att jag hatar väven och har planer på att bränna den på bål...
Men hon har ju såklart en lösning på allt. Ta med dig vävstolen och kom hit så tittar vi på eländet. (som tur var så vävde jag i den hopfällbara vävstolen som bokstavligen går att ta under armen)
Vävstolen packas in i bilen och vi åker till vävmentor med make. God mat och trevligt sällskap gör att resan inte direkt känns som något besvär!
Hon skrattar och suckar lite åt pinnbristen. Innan jag vet ordet av så är varpen urdragen och en ny pådragning står för dörren. Behöver jag säga att vi fullkomligt gödslade med pinnarna den här gången!
Vävstolen åkte in i bilen igen för hemresa. Hemma var det bara att solva om och provväva. Lite oroligt var det ju, men jag borde vetet bättre. Nemas problemas! Bara att väva, le och glömma sina missöden!

Alla borde ha en vävmentor! 
(sen är hon i ärlighetens namn inte bara min vävmentor, hon funkar som mentor i det mesta och det är fantastiskt bra att ha!)