onsdag 27 maj 2015

DÖSKALLEVÄRMARE




Under vinterns allra längsta och mörkaste kvällar hann jag faktiskt sticka lite. Det har blivit ett antal handledsvärmare till sommarens och höstens försäljningar. Här blev det två par med döskallar! Ja man får kanske ha lite fantasi för att se att det är just döskallar!
I det här fallet är de stickade av ett acrylgarn som jag hade liggandes. Det är verkligen en enorm skillnad på känsla att sticka med ull och att sticka med syntet, men ibland får man ta vad man har.


onsdag 20 maj 2015

ROSENGÅNGSTRÄNING KLAR



Nu är övningsmattan klar! Den är nedklippt och har dessutom fått drejade fransar.
Det är väl inte det vackraste vi skådat färgmässigt, men det fick bli lite skräptrasor till övandet. Man får väl kalla den för lite vårig, eller passande till påsk. Att den sedan råkade bli 3 meter lång var väl kanske inte riktigt meningen men nu lärde jag mig ju dessutom att inte göra så galet långa rapporter. Det finns mycket man ska lära sig den hårda vägen!

Den här mattan är vävd med enkla trasor och i mitt tycke är den lite i tunnaste laget. Nästa försök får bli med dubbla trasor så får vi se om jag tycker att det känns stadigare. Jag gillar när mattorna blir lite "rejälare".
Undra om rejäl är ett dialektalt ord? Jag har nog aldrig använt det i skrift tidigare men någon gång ska ju vara den första för allt!
Nu ska jag ta mig en funderare över vad som skall komma i mattväven härnäst!

måndag 11 maj 2015

OÄNDLIGT SAKNAD



Det blev tyst ett tag här igen. Tystnaden var dessvärre inte så rolig...
För drygt ett år sedan stod jag i mitt kök och band en vacker brudbukett till en vacker vän. Dessförinnan vävde jag en vacker bröllopspläd till samma vän.
Förra veckan stod jag åter i mitt kök och band blommor till samma vän men den här gången var det blommor som följde henne till den sista vilan.
Blommorna är mitt sätt att knyta ihop det hela, att få uttrycka min saknad, min tacksamhet, min glädje över alla fina minnen och ett sista farväl.

Det är nu man tänker på vad man har och vikten av att ta vara på det, men sedan vet man också att när vardagen kommer så rullar allt på igen och det är så lätt att glömma allt det som är viktigt. Viktigt blir jobbet, viktigt blir vardagsrutinerna, viktigt blir allt oväsentligt.
Det är då, när man står där mitt i vardagen som man får försöka påminna sig om att faktiskt uppskatta vad man har och framför allt uppskatta de man har runt omkring sig och de man älskar. Ingen är här för evigt.

Låt blommorna viska ett sista Farväl